Nu är vi framme vid sista dagen på vår semester här på denna
paradisö. Vi har valt att inte göra särskilt mycket utan mest slöat i skuggan
av parasoll och palmer och med utsikt över det fantastiska havet som heter
Filippinska sjön. Det är precis vad vi
behövt som omväxling till ett ganska hektiskt vardagsliv.
Det finns massor av olika vattensporter man kan ägna sig åt,
utflykter på ön med bil, cyklar, hästar, segways och annat som på något sätt
går framåt men inte för oss denna gång. Vi bara slöar , läser böcker , äter
gott och stirrar ut över havet.
Nu är vi framme vid sista dagen på vår semester här på denna
paradisö. Vi har valt att inte göra särskilt mycket utan mest slöat i skuggan
av parasoll och palmer och med utsikt över det fantastiska havet som heter
Filippinska sjön. Det är precis vad vi
behövt som omväxling till ett ganska hektiskt vardagsliv.
Vi är fortfarande oerhört fascinerade över att människor som
fotar sig själva exakt hela tiden. Telefonen sitter fast i en selfiepinne och
används utan uppehåll för foto eller bara som spegel under tiden man piffar och
puffar och plutar med munnen. Troligen
för att träna in den rätta posen inför kommande fotograferingar. Det är inte
bara tjejerna som gör detta utan även killarna.
Det får telefonanvändning hemma att framstå som väldigt försiktig
i jämförelse.
Vi har inför hemresan uppgraderat våra flygstolar lite så vi
förhoppningsvis kan sova några timmar. Det blev nämligen inte särskilt mycket
på hitresan då platserna var bland de sämre man kan ha. Vi ska ju faktiskt gå
direkt till respektive jobb när vi kommer hem igen så det är väl bra om vi inte
somnar vid skrivbordet eller mötesrummet.
Igår fick vi se en fantastisk solnedgång, den första sedan
vi kom hit. Ofta har det blivit lite molnigt vid horisonten strax före
solnedgången så att vi precis missat solen. Men igår var det dags.
Vi har två gånger varit till en restaurang som heter Los Indios Bravos som ligger en liten bit
härifrån. De har haft riktigt bra mat och även en efterrätt som jag varit
nyfiken på att prova och igår var det dags. Den är inte alls typisk filippinsk
men jag har läst om den tidigare. Det var friterade Mars med vaniljglass,
vanlijkräm och någon variant av oboypulver. Behöver jag säga att den var SÖT?!
Det var alldeles lagom att dela den på två. Nu har jag provat och jag vet inte
om jag behöver göra om det.
När man kommer utanför hotellområdet och stranden så inser
man hur oerhört fattigt landet och ön är egentligen. Denna ö har begåvats med
fantastiska stränder som man gör sitt bästa av för att bli en turistö och på så
sätt tjäna pengar. Ännu så länge har man lyckats hålla det småskaligt men
frågan är vad som händer framöver. Flygplatsen på grannön byggs ut för att
kunna ta emot större flygplan. Idag klarar den bara propellerplan för ca 50
passagerare. När man landar är det enkla cykeltaxis eller mindre öppna bussar
som kör en ner till båten. Det tar bara någon minut. Sedan är det en båtresa i
mycket enkla båtar över till ön Boracay.
Därefter är det en ny transport till respektive boende.
Detta är en ö som vi väldigt gärna skulle vilja komma
tillbaka till men ärligt talat så avskräcker restiden och tidsomställningen, 7 timmar, en del. Vi får se om vi samlar
kraft igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar